Det är ingen munter bild av skolan som Malin Hedin ger i sin bok Inte gå under, men trots allt kaos är det ingen nattsvart historia. Vi träffar Mirjam som är nyseparerad och dessutom ny lärare. Hon får sitt första jobb på en friskola, en certifierad FN-skola och en lön hon bara kunnat drömma om. Det är dags för ett nytt liv och trots att det är mitt i mörkaste januari känner hon sig glad och hoppfull. Nu ska hon äntligen få möta elever och kollegor.
Det märks ganska snart att skolan inte är så perfekt som det verkat. Ägaren har flytt, personalen går på knäna och eleverna är trötta på alla lärarbyten. Den som haft dem i svenska innan Mirjam har inte lämnat någonting och hon får börja om. Det jag gillar är att Hedin beskriver kaoset och svärtan, men också den glädje som uppstår i mötet med eleverna. Parallellt med Mirjams entusiasm och ibland svårighet att sätta gränser, finns hennes mammas öde som bitter, flera gånger sjukskriven lärare. Mormodern däremot framstår i minnet som den perfekta läraren och blir Mirjams bollplank i tanken.
Min arbetsplats är inte alls det kaos som Hedin beskriver, men kritiken skulle kunna gälla både friskolor och kommunala skolor. Det är mycket snack om projekt och satsningar, men i verkligheten finns sällan pengar till annat än kortsiktiga lösningar. Lojaliteten är stor och tystnaden inte sällan kompakt. Att rektorer och lärare flyr arbetsplatser är inte ovanligt. Att de stannar kvar och kämpar tills gränsen är nådd flera gånger om är dock vanligare. Mycket vanligare. Ofta handlar det som hos Mirjam om eleverna. Att de finns där och har ett behov. Att de kommer så nära.
Det är något speciellt med skolstart. Det är stressigt och kaotiskt och all tid som ska läggas på planering äts upp av oförutsedda händelser. Samtidigt är det en helt otrolig energi i korridorerna på en gymnasieskola och mötet med alla fantastiska ungdomar inte bara tar energi, utan som lärare får du alltid mycket tillbaka. Just detta utbyte av energi är det mest fascinerande med mitt yrke, men det gäller att ha en bra arbetsplats för att inte bli helt dränerad. Jag tycker att Malin Hedin beskriver just det väldigt bra, vilket inte är konstigt då hon själv är lärare. Jag hoppas att skolan eller skolorna hon jobbat på är bättre än den hon skriver om. Tyvärr verkar boken ha en del självbiografiska drag, då Hedin började skriva Inte gå under sin första termin som lärare.
Det är inte lätt att vara ny i något yrke, men som lärare förväntas du ta lika mycket ansvar, om inte mer, än dina erfarna kollegor från dag ett. Inte sällan får den nyexaminerade de svåraste klasserna och de tyngsta kurserna, istället för tvärt om. Som ny lärare är det också svårt att sätta gränser för eleverna och om elevhälsan inte fungerar är det ännu svårare. Så är det för Mirjam, som blandar ihop det privata och det professionella rejält.
______________________________________________
Texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.
